Citat ur artikel i IDUN 1909 där Märta Jörgensen beskriver tillkomsthistorien:

En återgång till ett så åldrigt och landtligt dräktbruk kan ju tyckas mången löjligt, men om man ser den i samband med en förenkling i hem- och sällskapslif, som på sina håll börjat praktiseras och ännu oftare framhålles som önsklig, om man vidare ser den mot bakgrunden af den svenskhet i byggnads- och möbelarkitektur, som på senare tider vunnit alltmer förståelse och spridning, finner man den ganska naturlig. Glädjande nog är det ock vår egen drottning som visat oss vägen till denna reformering af vår dräkt, i det hon redan som kronprinsessa infört österåkersdräkten på Tullgarn (som bekant är det äfven denna dräkt prinsessan Maria burit på Stenhammar sistförflutna sommar) och nu senast på Öland uppmuntrat bruket af ölandsdräkten. Att det ej var blott sig själf och andra till ögonfägnad, som hon införde bruket af den måleriska nationaldräkten på Tullgarn, kom jag underfund med, då hon en gång, efter det jag under en längre vistelse där blifvit i tillfälle själf bära densamma, frågade mig, om jag ej fann den praktisk. Jag började närmare tänka öfver reformen, och följden var, att jag från Tullgarn hemförde tanken på ett vidare spridande af den fosterländska och praktiska idén och att ofvannämnda föreninga bildades. Att söka "åstadkomma en frigörelse från de utländska modens tyranniska inflytande på den kvinnliga dräkten" och få de gamla allmogedräktena (där så fordras i modiferad form) återupptagna till allmänt, dagligt bruk och därigenom äfven motarbet deras nästan uteslutande användning som - jag hade så när sagt - maskeraddräkter, hvartill de äro alldeles för goda, se där första punkt Nationaldräktsföreningen satt på sitt program. Så småningom har behofvet af en för alla de delar af landet, som saknar egen dräkt, antaglig sådan växt fram, och så var man inne på komponerandet af den s. k. allmänna svenska nationaldräkten, för hvilken närmare skall redogöras för i ett par följande uppsatser.

Nå, att en reformering af kvinnodräkten är behöflig, det kan man nog få många att gå med på, men hvarför just i ofvan antydda riktningen? Hvarför ej hellre föreslå, att den induviduella smaken må få rådrum i stället för att underordna sig det må vara utländska eller inhemska maktord på dräktmodets område? Jo, för dem, som ha fantasi och smak nog för att komponera sina dräkter utan några förebilder, vore jag den sista att vilja dekretera några lagar på ifrågavarande område, men de äro nu jämförelsevis få, och för alla de öfvriga är det en stor lättnad att ha modeller att tillgå, och det är till dem, jag vänder mig i dessa rader. Orsaken, hvarför jag gifvet ger företräde åt allmigedräkten som förebild, är ej något utslag af i våra dagar ganska utbredd vurm för saker i "allmogestil", utan en genom flerårigt pröfvande af reformens bärighet vunnit insikt om dess många goda sidor. För det första är det enligt min åsikt estetiskt omöjligt att med någon annan dräkt kombinera en tillräckligt kort kjol (slutande minst 10 cm, från marken), då en dylik återigen väl öfverensstämmer med allmogedräktens öfvriga detaljer, och en dylik kjol måste genomföras i en praktisk och hygienisk dräkt. För det andra är den hvita öfverdelen eller skjortan, som hör till snart sagdt hvarje svensk nationaldräkt, bra mycket mer proper än våra moderna klädningslif, där fodret kommer i omedelbar beröring med hals och armar, ity att denna öfverdel ofta måste bytas om (då ju hvita riktigt "skriker efter såpa och vatten, när det blir smutsigt", för att citera Elsa Törne). För öfvrigt behöfva vi allmogedräktens starka färger: de ha på vårt sinne en upplifvande inverkan, som i regel alltför mycket underskattas, och "de äro nödvändiga såsom motsättningar till den djupgröna furuskogen och den kallhvita snön", som Carl Larsson säger i "Ett hem"."

Jag fortsätter med citat ur artikel 2: "Allmänna svenska nationaldräkten. Såsom redan i en föregående uppsats nämnts, utarbetades den allmänna svenska nationaldräkten af medlemmar inom Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen med benägen biträde af ett par framstående konstnärer och med tanke på att tillgodose deras behof, som vore i saknad af egen hembygdsdräkt. Det är ju t. ex. bra oegentligt, att sådana sockendräkter, som ännu rätt allmänt bäras af allmogen, såsom nu daladräkterna, tagas i bruk af utsocknes, som därtill kanske hvarken noggrant tagit reda på, hur dessa dräkter i äkta skick se ut eller hur de riktigt bäras. Man får ju ofta se dessa dräkter på utsocknes så vanställda, att man nästan frestas antaga, att denna omständighet vore en bidragande orsak till dräkternas bortfuskande, som man ofta blir vittne till äfven hos dalallmogen själf i våra dagar. Då nu dalarna är snart sagdt dennenda landsända, där sockendräkterna ännu lefva kvar, må vi då låta den få behålla sin rättmätiga egendom!

För att nu återgå till den allmänna svenska nationaldräkten, så har den utarbetats efter den principen att så mycket som möjligt ge rum åt olika tycke och smak, naturligtvis inom vissa gränser. Så kan den t.ex. förfärdigas i två till snittet hvarandra väsentligen oloka typer.hvilka båda användas såväl till hvardags- som högtidsdräkten, nämligen dels i det ursprungligen antagna snittet med kjol och lifstycke som skilda plagg (A typen, Mod1), dels i det sedermera äfvenledes godkända s.k. yf-axlasnittet (B-typen, Mod2) hvilken modell (och benämning) härstammar från Vingåkersbygden i Södermanland och karaktäriseras däraf, att i densamma kjol och lifstycke äro sammanhängande. "Jaså," hör jag någon utbrista, "alltså en förfuskad vingåkersdräkt!" Nej, mina ärade läsarinnor, den är helt olika denna dräkt i både i färgsammansättning och öfvriga detaljer, endast snittet är lånadt, och detta senare ha vi på goda grunder upptagit i denna allmänna svenska dräkt äfven med far att få den benämd "en afläggare af vingåkersdräkten!" Detta snitt är nämligen så genomhygieniskt, fullkomligt reformtypsdräktstyp, att det osökt lämpade sig för denna nya form av nationaldräkt, och som en af våra smakdomare en gång, på tal om detta, uttryckte sig: "Förebilder får väl folk ursäkta, att man begagnar sig af!"."

KJOL OCH LIFSTYCKE kunna båda göras af tyg i den numera fastställda "svenska" blå färgen eller ock kjolen ensamt i denna färg och lifstycket i högrödt. Som utsmyckning å det senare användes enklare eller rikare broderier i hvilka alltid den gröna färgen bör ingå. Till snörning i A-typen (mod1) användas smala sidenband i högrödt eller grönt (till rödt lifstycke alltid gröna band och röd snörning endast i de fall, då röd förklädesbård eller röda strumpor förekomma i dräkten) och samma slags maljor som till hvardgsdräkten, dock böra ej de av tenn väljas. Bältet i B-typen (mod2) göres af samma material som kjolen och igenknäppes med silfver- eller mässingspänne eller dito häktor. Förklädet är gult med bård, som broderas i enlighet med broderierna å lifstycket, hvilka alltid, antingen de äro gjorda med blomstermotiv eller andra dito, helst böra vara starkt stiliserade. Bården sys på rödt, om lifstycket är af denna färg eller man annars vill använda röda strumpor och röd snörning till dräkten, i annat fall blått, lika med kjolens och lifstyckets blå. Bården sättes omedelbart ofvanför förklädets nedtill cirka 6 cm breda fåll. Hela förklädesbredden bör vara ungefär 70 cm. breda fåll. Upptill veckas förklädet och knutes med hemväfvda band af fastställd färgsammansättning (gult, blått grönt). Högtidsdräktens öfverdel har till båda dräkttyperna samma utseende, utom i det att större krage bäres till A-typen (mod1). Strumporna böra vara svarta, såvida ej rödt annars förekommer i dräkten (t.ex. förklädesbård eller lifstycke eller bådadera), i hvilket fall de böra vara röda. Skor, helst slejf- eller snörskor, svarta, aldrig gula."

Källa nummer 1: Fyra artiklar ut IDUN 1909 där Märta Jörgensen själv beskriver hur
Allmänna Svenska Nationaldräktsföreningens Festdräkt (det vi kallar Sverigedräkten) kom till.
   Tillbaka till startsida ett. Email: